Jag brukar inte gråta. Genom allt som har hänt så har jag fällt få tårar, och har gått in i mig själv istället. Men sedan i fredags har jag gråtit till och från i två dagar. Jag skyller lite på den sorgsna tv-serien jag följer, men ändå har jag gråtit efter att jag har stängt av tvn. Och jag kan inte förstå eller hantera den tomhet som genomsyrar mig, förtvivlan som griper tag och tar över. Känner andra människor också så här när de gråter? Eller har jag samlat på mig tårar i så många år som nu hinner ifatt mig, precis som alla känslor som jag gömt under ytan? 

Jag säger alltid att jag är nöjd med mig själv. Att jag är stolt och att jag har gjort rätt val i livet. Men jag har glömt att erkänna för mig själv att det inte betyder att jag mår bra. Jag har fokuserat på det materiella som att jag har en fin lägenhet, ett fast jobb och en sambo. Jag har glömt att analysera känslorna på vägen, och nu när de bubblar upp till ytan kan jag inte reda ut eller förstå varifrån de kommer. Och de överrumplar mig totalt. 

Jag är ofta logisk och realtistisk i mitt tankesätt, men när känslorna tar över förlorar jag kontrollen. Det känns som om jag är på väg rakt in i ett mörker, och inte kan styra undan. Det är där på morgonen när jag vaknar, på dagen, och på natten när jag somnar. Jag är vilse i mörkret.

Och nu hittar jag inte hem igen.

Jag har stirrat länge på datorn, påbörjat så många meningar och raderat dem allihop. Jag lever med ett inneboende kaos, men också en skrämmande tystnad. Utanför känns det precis som om jag står i stormens öga, och jag vet inte var jag ska ta vägen. Det finns så mycket att tänka, känna och säga. Om jag öppnar munnen rinner tårarna, men inga ord vill passera mina läppar. Så jag sitter här tyst, och känner att stormen fortsätter riva i min omgivning.

Jag måste påbörja en process för att reda ut knutar i mina tankar och i mitt hjärta. Men frågan är hur.

Idag är jag ordlös.